World Heritage Centre, UNESCO, 7, place de Fontenoy, 75352 Paris 07 SP, FRANCE

The threat against Laponian Area, Sweden

The Laponian Area in Sweden, inscribed in 1996 as a World Heritage Area by UNESCO, is under threat.
The British company Beowulf mining Plc has, via its wholly-owned Swedish subsidiary Jokkmokk Iron Mines AB, been granted permission by the Swedish state to do exploratory drillings for iron ore. These will take place 50 kilometres west of Jokkmokk in the properties Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 and Björkholmen 5:1. An appeal has been made.

The same British company was granted a licence to trial-drill for titanium and iron ore from 21st March 2006 to 8th March 2012 on the Ruovddevárre Mountain, 11 kilometres north of Kvikkjokk. The Company’s mining-claim is 850 hectares (2100 acres) and is situated inside the Laponian Area. During spring 2012 Beowulf Mining, through its subsidiary, applied for an extension to the licence.

Once mining and exploitations commence, the Sami*, the indigenous people that live and work in the Laponian Area, face the prospect of losing forever the means to carry out traditional reindeer herding. The drilling will destroy reindeer pasture and migrating routes. We are deeply troubled by the very real threat that the exploratory drilling is posing to the Sami villages that are working in the Laponia area. The prospect of a full mining operation in the future, in any of the areas mentioned above, would be catastrophical for the Sami villages and consequently the whole of Laponian Area.

Since reindeer herding was one of the reasons the Laponian Area was inscribed a World Heritage Area we are worried that the Laponian Area will lose its World Heritage Status and that this ancient industry will not be allowed to continue in the way it always has been.

Unique and magnificent natural areas, where centuries-old pine forests meet the mountains, also risk being wiped out

JOKKMOKK, 4th February 2013

Tor Lundberg, land owner in the Änok delta, bordering the Laponian Area
Karin Kuoljok, member of Sirges sami village
Henrik Blind, member of Tuorpon sami village
Jan-Erik Länta, member of   Jåhkågasska sami village

*The Sami are an indigenous people, recognised by the Swedish Parliament in 1977. This means Sweden is obliged under international law to secure more entitlements to the Sami than to other minorities, especially with regards to land, water and self-determination.

A copy of this letter is sent to the Swedish national heritage board, Riksantikvarieämbetet, riksant@raa.se

Ovanstående brev skickades som en anmälan till FN:organet UNESCO igår.

Henrik Blind skriver adress på brevet till UNESCO

Jan-Erik Länta, Henrik Blind, Tor Lundberg och Karin Kuoljok med brevet till UNESCO

Postlådan vid ICA fick ta emot brevet 

En kopia överlämnades av Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson till miljöministern Lena EK för kännedom under första dagen av Jokkmokk Winter Conference.

Sametingets Stefan Mikaelsson överlämnar brevet till Lena Ek för kännedom.

Jokkmokk Winter Conference med duktiga conferencieren Ylva-Maria Pavval.

Hotet mot världsarvet Laponia

Världsarvet Laponia, som UNESCO satte upp på sin världarvslista i december 1996, är hotat.

Den svenska staten har beviljat tillstånd för provbrytning av järnmalm av det brittiska företaget Beowulf Mining Plc via sitt helägda svenska dotterbolag Jokkmokk Iron Mines AB femtio kilometer väster om Jokkmokk på fastigheterna Allmänningsskogen S:1, Björkholmen 1:2 och Björkholmen 5:1. Tillståndet är överklagat.

Samma brittiska bolag har fått den svenska statens tillstånd att provborra efter titan och järnmalm från den 21 mars 2006 till den 8 mars 2012 på berget Ruovdddevárre elva kilometer norr om Kvikkjokk. Bolagets inmutning är på 850 hektar och ligger inne i Laponia.

Vårvintern 2012 har Beowulf Mining genom sitt dotterbolag ansökt om förnyelse av sitt undersökningstillstånd.

 Samerna, den ursprungsbefolkning* som lever och verkar i Laponia, riskerar att förlora möjligheten till traditionell renskötsel för evigt när gruvexploateringar och gruvbrytning förstör flyttleder och renbetesland. Vi känner oss djupt oroade för det reella hot som gruvexploateringarna innebär för de samebyar som är verksamma i Laponiaområdet. En eventuell fullskalig gruvbrytning i framtiden i något av ovan nämnda områden skulle bli en katastrof för samebyarna och därmed hela Laponia. Eftersom renskötseln var ett av motiven när världsarvet bildades är vi djupt bekymrade över att Laponia kan komma att förlora sin världsarvsstatus och att den uråldriga rennäringen inte längre kan bedrivas som den alltid har gjort.

Också storslagna och unika naturvärden där flera hundra år gammal tallurskog möter fjäll riskerar att gå till spillo.

JOKKMOKK den 4 februari 2013

Tor Lundberg, markägare till Laponia gränsande Änok delta

Karin Kuoljok, medlem i Sirges sameby

Henrik Blind, medlem i Tuorpon sameby

Jan-Erik Länta, medlem i Jåhkågasska tjiellde

* Samerna är en ursprungsbefolkning, erkänd av Sveriges riksdag 1977, vilket innebär att Sverige har folkrättsliga åtaganden att tillförsäkra fler rättigheter än till andra minoriteter, främst vad gäller land, vatten och självbestämmande.

Kopia: Riksantikvarieämbetet (E-post: riksant@raa.se)

Idag har Jokkmokks marknad dragit igång med buller och bång och imorgon ska jag föreläsa i hörsalen på Ájtte. Senast jag var där lyssnade jag på den hyllade författaren Po Tidholm som berättade om sin bok Norrland.

Det var Sveriges koloniala härnadståg över Norrland som gick som en röd tråd genom hela föredraget. Från Rikskanslern Axel Oxenstierna och hans ord om att Norrland ”skall blifva de svenskes Vest-Indien” fram till dagens vansinniga gruvboom – vilken Tidholm uppehöll sig länge vid. Han nämnde också ett klipp på YouTube som han brukade titta på när han ville bli riktigt förbannad http://www.whatlocalpeople.se/. Vad Tidholm inte visste var att pappan till denna ilskans hemsida, Henrik Blind, satt framför honom i publiken. En gemensam lunch rådde dock bot på den ovissheten. Förutom modern engelsk arrogans lyftes också historiens svenska dito fram. Författaren berättade om hur träpatroner i decennier ostörda kunde lura till sig jättelika gammelskogar för att berika sig – det så kallade Baggböleriet. Skogar som nu ägs av de stora skogsbolagen, vilka jämnat dem med marken. Byn Skyttmon i Jämtland var ett undantag. Där lät sig inte bönderna luras av någon kvarting eller sedelbunt utan de gick ihop och högg, sågade och raffinerade sin skog själva och blev mycket rika. Skyttmons överdådigt utsnirade träpalats vittnar om den tiden. Nu vältrar sig mineralers spekulanter, lycksökare, spelare och riskkapitalister över Norrland och tar sin plats i den koloniala historien. Pajalagruvan blev lurendrejeriets fyrbåk och nu har glädjande nog också företaget som gjort livet surt för samerna vid Tärnaby fått kalla fötter med sina totalt galna gruvplaner och dragit till Kongo istället.

Gör ett besök på Ájtte nu på Jokkmokks marknad. Där finns en utställning gjord av just tärnasamer om Markanvändning. Oskar Östergrens två videoinstallationer säger det mesta om dagens storsvenska situation. Vi denna utställning har också nätverket Inga gruvor i Jokkmokk och nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck, Björkvattsdalen, Tärnaby fått utrymme. Massor av tryckt information, bland annat fyra av mig nygjorda Rollups och en folder. Välkomna!

För några decennier sedan präglades Jokkmokks marknad av sockervadd, porrkortlekar och rackliga plastprodukter i olika kulörer. Det låg en fisodör över hela området och var man än gick låg ärtor, för stinkbomber och blåsrör sålde bäst. Det fanns knappt några samiska knallar. Det snudd på enda samiska inslaget på själva marknadsområdet var renrajden. Ett gäng skinnhandlare slogs om uppköpen. 1987 sålde jag själv tolv mårdskinn och kände mig ursprunglig, för det var framför allt skinn det handlade om när marknaden drog igång 1605. Som samernas skatt till kungen, och som bytesvara. Förutom präst och någon birkarl var det endast samer på Jokkmokks vintermarknad på den tiden. Under de senare åren har de samiska knallarna blivit allt vanligare, porrkortlekarna, skinnhandlarna och skitlukten är borta. Det har blivit en allt högre kvalité på knalleutbudet.

Mandy Senger och jag har bytt tjänster ganska flitigt genom åren. Hon har gjort eller låtit mig använda sin musik till mina filmer, och jag har klippt ihop videor med hennes musikgrupp Jarŋŋa för YouTube.

På marknadslördans förmiddag blev det en session med stillbilder med Mandy och nya sångaren Elina Israelsson. För att hinna med valde jag att fotografera vid Västra skolan, och det funkade rätt så bra.

Avvaktar jaktväder, men det är skitväder västöver. Slickar såren efter dagens premiärvisning av min film om det samiska köket i aulan på samernas utbildningscentrum där det hölls seminarium om den samiska matkulturen.

Har de senaste dagarna ägnat all tid åt filmredigering. Sambo Åsa har dramaturgat, med mycket värdefulla kommentarer till mina ofta övereuforiska utkastelser där för berättelsen totalt oviktiga sekvenser strukits eller i bästa fall flyttats. Femton timmars arbetsdagar. Är oerhört imponerad av vännen Tell Aulin, som också har barn, men ändå förmår prestera filmredigeringar i världsklass och ändå vara god pappa. Stavas väl diciplin och framförhållning, inte att göra saker i sista stund, som en annan ;) Dessutom är Tell klippare som profession, det är inte jag.

Det hade funkat om allt annat gjort det. Mina kunskaper om konverteringar från den färdiga filmen på Timeline till av alla läsare läsbar fil är begränsade. Testar mig fram. Ännu mer tidsödande och frustrerande. Ska en HDV-sekvens inmatad i datorn komprimerad som SD sparas i en fil som anamorphic? Räcker färdig och enkel preset för Apple TV för att visa med största briljans och upplösning på duk? (optimal projektor för skollokaler vad gäller bild och ljud existerar knappas, så då måste man ta med egen utrustning vilket man inte har råd med).

Apple TV-filen gick att konvertera på 35 minuter. En SD-PAL tog en timme på sig. När jag bevakade processen ökade tiden konstant. Efter 68 minuters förväntad tid avbröt jag. Hade inte den tiden därför att visningen på Samernas förväntades börja vid 13.00. Nöjde mig med den förstnämnda konverteringen. Grunden till denna fick jag från en kring fem minuters överföring från datorns Timeline till en Quicktimefil. Denna visade sig dock ha ett märkligt fel. Inledningen av Mandy Sengers låt innehöll låtens mittparti. Detta trots noggrann rendering och slutmix. Förargligt, och tiden för visningen närmade sig snabbt. Jag försöker en genväg genom att använda en ny QT-råfil som sparade den 42 minuter långa filmen på kring fem minuter. Men Quick time player kan inte läsa filen, men det kan däremot Quick time player 7. Problemet efter många försök där stesshormonerna sprutar ur porerna visar sig vara att filen inte tål att förpassas från filmens externa hårddisk det minsta lilla. Förstår inte varför? Testar att komprimera innan migreringen för att sedan öppna på skrivbordet. Intet. Det funkar inte heller på min laptop. Tiden är inne för att bege sig till Jokkmokk 25 minuter bort för att hinna i tid. Jag tar med mig hela datorn, en iMac 27 tum, och 2 tb-hårddisken, kablage, tangentbord och mus för att hinna i tid. Väl framme på Samernas märker jag att jag inte behövt stressa. Laila Skaltje börjar just sin intressanta föreläsning om det samiska köket, om många bortglömda mattekniker och ingående om att både fjäll- och dalripa använts som med eller mindre nödföda när renkött och fisk fallerat. Dock fanns inte tjädern i hennes redogörelse, vilket jag tycker var en aning konstigt.

SlowFood Sápmis norske representant höll därefter låda, så, efter en och en halv timme, skulle jag rigga. Märker till min fasa att jag glömt rätt firewirekabel. Försöker ånyo att få råfilen att funka i olika videoläsare, men inte ens i VLC funkar den som den ska. Dock kan VLC läsa filen, vilket ingen annan kan göra. Min väntetid hade räckt för att kunna göra en stabil fil från datorn sparad på ett USB-minne, men nu blev det som det blev.

Visningen blev en flopp.

Frustrerande när jag vet hur pass bra material som finns i redigeringsprogrammet, som ju inte går att visa publikt. Det verkar alltid vara tjorv att få ut färdigklippt material från datorn, verkar det som. Varför?

Från Jokkmokk till Idrefjällen i sydligaste Sábme. 85 mil utan ett endaste skidspår. Förvisso syns några upphuggna, preparerade slingor där smala plastskidor kan löpa tryggt utan att löparen villar bort sig eller far till skogs. Annars bara mängder av skoterspår. För femtio, hundra, tusen, eller flera tusen år sedan skulle mängder av skidspår ha ringlat genom skogarna. Då rörde sig alla människor på skidor om vintrarna. Nu just ingen alls. Bara på renskötsel och jakt spänner enstaka människor på sig riktiga skogsskidor. Bästa skidorna är gjorda av Bo Östergren i Jokkmokk – utifrån urgammal samisk modell. Innan skotern kom hade alla Östergrenarnas skidtyp. Långa, med svagt böjda brätten och ibland med brätten bak också, så de gick att backa med. Det var skidans folk samernas sedan århundraden utvecklade skidor. 

Delta på Fältbiologernas demonstration!

Min bild från Änojávrre kom väl till pass för att visa på den hämningslösa, koloniala och respektlösa hållning Sveriges regering har.

Läs demonstrationens krav till Annie Lööf den 20 april och fördjupa er via länkarna på vår nya hemsida .

Astrid och hennes kusin Marc, Åsa och jag tog på oss längdskidorna och åkte runt Fjätervålen.

Barnen turades om att ha Ráddná som dragare. Först upp genom skogen på fjällets östra sida,

sen upp på fjället mellan Fjätervålen och Svartfjället och så ner i skogen igen. Stundtals gick det riktigt fort efter isiga spår och i nedförsbackarna försvann ungarna medan vi var tvungna ta av oss skidorna och gå.

Att zickzacka sig ner gick inte eftersom snön i skogen inte bar smala plastskidor och tunga kroppar. Riktigt fin lavrik urskog med mycket torra träd.

Vid Rybäckskojan såg vi en lavskrika och utterspår. Läckert kuperat landskap med det berömda fjället Städjan ständigt i blickfånget. Så nådde vi Foskdalsvallen, en gammal fäbod där en av stugorna var i ett sorgligt skick.

Ett kvistvarv bildade konst på en av timringens stockändar.

Så åker vi ut på en grusväg där leden tydligen ska gå – dåligt skyltat – och så upp genom skogen till Stormyran.
- Men vad är det här då, säger Åsa som åker före mig. Och där fanns den äntligen – varglaven. Den gick inte att ta miste på med sin otroligt intensiva färg.

I början av 1990-talet körde jag skoter med Steget före i hela Raketskjutfältet sydväst om Jokkmokk för att leta just varglav på gammeltallarna på myrarna, men den gick inte att finna. Först här, 85 mil söderut, fick jag uppleva den kraftfulla busklaven.

Dotter Astrid har full fart i fjätervålsbackarna!

Mitt samiska arv har jag alltid känt till men hållit för mig själv. Med min mor Maj-Britt talade jag om det då och då, men inte med min mormor Signe. Där var det locket på.

För trettio år sen fanns inte läge att bejaka någon samisk tillhörighet. Något jag tyst burit med mig från barnsben och manifesterat och odlat bara i mitt eget huvud: förnimmelser, känslor, förhållningssätt, jojkat platser då ingen annan hört, men i pokulerande sammanhang ändå hovat upp stämman och faktiskt fått positiva genmälen också från samer med solid renskötarbas.

Den kolonialt inpräntade bilden av samer hos alla levande i Sverige var kutym hos de flesta innan Sametingets tillblivelse. Hjärntvätt, långvarig manipulation från lapp-ska-vara-lapp-politiken gjorde det omöjligt att stå upp som same om man inte hade renar och samiskt efternamn. Ofta får Sametinget – ofta med all rätt – mycket skit. Men röstlängden ger en bas, ett godkännande från andra samer om att också såna som jag finns och räknas. Och i år har förfrågningar droppat in från olika samiska partier om att de önskar få mig med på sin lista inför valet den 19 maj (för övrigt min födelsedag). Hedrande!

Trots att jag aldrig ansökt om medlemskap i någon sameby tror jag många renägare vet att jag till fullo står på deras sida. I den samiska kulturen är det renen som är basen, symbolen, navet – den som bär upp hela det samiska alltet. Renskötseln går tydligast att hävda i kolonialstaten Sveriges annekterade imperium. För renskötseln är den enda samiska kultur svenskar begriper när samer kommer på tal.

Härska genom att söndra.

Renskötande, icke renskötande, fjällapp, skogslapp, fiskelapp, fattiglapp.

I många decennier har Sverige gjort allt för att få bort samerna från norra Sverige. Men ändå inte. Till skillnad från andra kolonialstater har bara lite blod spillts. Det har funkat ändå.

Sveriges härnadståg har skett administrativt. För att ostört och metodiskt plundra samernas land på allt som går att omvandla till pengar har pennan, kyrkan och länsstyrelserna varit vapnen. Samerna har osynliggjorts, nonchalerats och effektivt assimilerats in i det svenska storsamhället. Slurp bara och problemet är borta. Men processen har skett under så lång tid, på så många olika nivåer i samhället och så smidigt och subtilt, att alltför få människor idag fattar vad som hänt. Det är som en dimma över det hela. Nedtystad, mörkad och indoktrinerad in i människors huvudens innersta skrymslen. Lögnen har blivit sanning.

Jag har tidigare inte riktigt förstått den koloniala mekanismen, den hydra som tar grepp om allt den förmår. Ett monster som präglat oss in i ryggmärgen, som får det onaturliga att bli normalt, det sjuka friskt och lögnen sanning. Som i Orwells 1984. Det är fruktansvärt skrämmande. Därför är det glädjande att många seriösa publikationer från författare och akademiker satt ljus just på Sverige som faktisk och folkrättsvidrig kolonialstat. De politiska partierna som styr Sverige gör dock absolut ingenting för att uppfylla de folkrättsliga åtaganden vilka Sverige undertecknat. Deklarationen ILO 169 negligeras helt.

Det är som väntat. Som historien lär oss…

1928 togs lappbyarna bort och ersattes av samebyar. I lappbyarna ingick alla samer, men i samebyarna fick bara renskötare vara med. Renskötare var häftiga, tyckte Sverige. Med stora härkar, lasson och röda tofsar i mössorna.

Därför blev merparten av alla samer utestängda från gemenskapen. För dem försvann abrupt möjligheterna till fri jakt, fritt fiske och fri anskaffning av ved eller byggnadsmaterial till kåtor, bodar och stugor. Ett våldsamt övergrepp. Renlösa samer tvingades fråga Lappfogden eller byråkrater på länsstyrelserna om lov om att få leva som de alltid gjort. Var de olydiga kom bylingen och finkan väntade.

I en frodande rasism blev det fult att vara same. I stora delar av Sábme såg Sverige till att utrota också namnen – prästerna höll i kyrkbokens penna. Allt samiskt skulle bort. Fjällrenskötseln som Sverige tyckte var pittoreskt fick dock bestå, men helst bara om den bedrevs intensivt. Renhjorden skulle vaktas dygnet runt, vajorna skulle mjölkas och familjerna bo i kåtor alla årstider. Det tyckte Sverige var genuint och fint. Självklart fick barnen inte gå i skolor med fyra väggar. ”Lapp ska lapp vara.” (Kyrkoherde Vitalis Karnell)

Att en nation utrotar religionen för ett folkslag och tar över deras land är kriterium som beskriver begreppet kolonialism. Det lyckades Sverige göra för fyra hundra år sen. Men övergreppen fortsätter än idag. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören Lars Norberg uttryckte det på Ája för en tid sedan, där han i sitt föredrag länge uppehöll sig vid att beskriva Sveriges koloniala arv och nutida status.

Sverige har utraderat alla skogar och förvandlat dem till plantager, eller dränkt dem under kraftverksdammar. Och så finns mörkret från gruvorna över hela Sábme.

Också nyrasismens mörker hotar. Snyggt skrudad i polerade brillor och friserad nacke sitter den där mitt i maktens boning. Trots sitt yttre är den sjuk och hela samhället smittas. Vad lite människan lärt sig. Så fort folk glömmer. Drabbade av historielöshet och intolerans kan det bli riktigt jävligt.

Därför heter jag Tuorda nu. Formellt Tor Lennart Tuorda, men jag använder Lundberg Tuorda till att börja med. Jag äger inget renmärke, har inga renar och talar dålig samiska, men jag bär gábdde med stolthet, också dålusj gahper (dock inte bland folk – ännu)

Nu är jag framme från min vandring i min personliga dekolonisering, ett uppvaknande som när sömnen äntligen gnuggats ur ögonen gör bilden tydlig.

Vandra du också. Flera tusen lulesamer finns efter Julevädno, Lule älv. Människor vars ursprung den svenska staten vill sopa bort. Rösta den 19 maj!

http://www.sametinget.se/1060

Tor Lundberg Tuorda

Böcker för fler som vill få upp ögonen:

Svante Isaksson När staten stal marken

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188675300

Lennart Lundmark Stulet land
http://www.bokus.com/bok/9789174419870/stulet-land-svensk-makt-pa-samisk-mark/

Lilian Ryd/Thomas Cramér Tusen år i Lappmarken
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186621300

Jag har tidigare bloggat om Ryd/Cramérs bok
http://kvikkjokk.nu/2012/06/kolonial-historia/

Patrik Lantto Lappväsendet (går att beställa från Vaartoe – centrum för samisk forskning CeSam, Umeå universitet)
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/umea_universitet/pressrelease/view/fraan-lappfogde-till-regional-myndighet-749768

Sammanfattning av Patrik Lanttos bok från Birger Ekelids hemsida:
http://www.birgerekerlid.se/AKTUELLT/Lappfogdarna-samernas-foermyndare

“Vad var då utmärkande för det fogdesystem som var som starkast under mellankrigstiden?  Lanttos 500-sidiga studie kan sammanfattas i några punkter.

• Synen på samerna präglas av ”lapp-skall-vara lapp”-politiken. Den innebär att samer enbart duger till renskötsel och bör fortsätta att bo i kåtor. De ska leva som nomader och behöver inte samma skolundervisning som andra. De är ett underordnat folkslag i behov av råd, kontroll och övervakning. Synen är utpräglat kulturhierarkisk och paternalistisk. Under flera decennier försöker lappfogdarna vidmakthålla en intensiv och traditionell form av renskötsel, trots att utvecklingen går åt ett helt annat håll.
• Lappfogdarna hade stort inflytande över den nationella samepolitiken. I kraft av sina ämbeten hade de en särställning i utredningar och remissutlåtanden som föregick riksdags- och regeringsbeslut.
• Även på lokal och regional nivå hade de en maktställning eftersom de var satta att tillämpa den lagstiftning de hade inflytande över. Renskötseln reglerades genom detaljerade byordningar. Fogdarnas insyn stannade inte där, utan omfattade även bostadsfrågor, fattigvård, skolgång, taxering och andra familjeangelägenheter.
• Samernas politiska mobilisering sågs med oblida ögon av lappväsendet. Lantto har tidigare belyst frågan i avhandlingen Tiden börjar på nytt , men frågan har en given plats även i denna studie. Med åtskilliga exempel visar han att lappfogdarna motarbetade och misstänkliggjorde de personer som försökte organisera samerna. Framträande ledare som Elsa Laula, Torkel Thomasson och Gustav Park hamnade ständigt i skottgluggen som ”uppviglare”.”

Filmen Björnjakt med ställande hund är på tryckeriet just nu.

5000 färdiga DVD:er ska anlända på två pallar kring den andra maj. I denna min och bröderna Johan och Mattias Forsmans film finns intervjuer av Rune Stokke, ordförande för Udtja sameby. De uppgifter Rune lämnar är milt sagt chockerande. Bland annat att det i Udtjtagruppens område finns kring 70 björnar under kalvningstiden i maj och att dessa björnar på fem veckor dräper kring ett tusen renkalvar i hela samebyn (Udtjagruppen och Rödingsträskgruppen).

Vår svenska stat ersätter denna extrema förlust med ynka 24 000 kronor.

Jag har läst en hel del historia om hur Sverige under lång tid haft som målsättning att få bort skogsrenskötseln. Värst var det under lapp-ska-vara-lapp-politiken kring förra sekelskiftet då skogssamer inte ansågs fylla Sveriges kriterium för hur samer skulle leva och verka. Sen har det fortsatt, smidigt, underfundigt, utstuderat och jävligt. Nu sköter björnarna jobbet. Ännu ett exempel på regeringens avsaknad av respekt och hänsyn för sin koloni och för en kultur som är betydligt äldre än Sverige självt.

Beställ filmen på http://spetsjakt.com/

Läs FMV:s kallelse INFO till informationsmöte som jag fått om utökat provområde och tillträdesförbud.

Nu fortsätter den alliansdrivna svenska staten sitt koloniala härnadståg – i luften.

Informationsmöte.

Sin vana trogen räcker det att de informerar. Sverige har makt, men inte rätt, som forne FN-ambassadören och renbetesförhandlaren Lars Norberg uttryckte det.

De gör som de vill.

Hellre vara USA och deras mördarmaskiner drönare och stridsflyg till lags än värna den egna befolkningen.

Det är vidrigt!

Min gode vän Per-Ragnar Iverstrand och Maya Forsberg vigde sig i Kvikkjokks kyrka den 10 maj. Middag och baluns på kvällen i Årrenjarka fjällby. De valde mig som bröllopsfotograf, hedrande.

Maxida Märak sjöng till bröllopsparets ära.

Per-Ragnars brorsdotter Indra var en ibland lite hopklämd brudtärna.

Ögonen som Perra föll för…

Så blev det teater av den tidpunkt Maya och Perra träffade varandra första gången, på landningsplatsen i Stáloluokta där Perra var den pilot Maya och hennes två väninnor skulle åka med.

Dotter Astrid fick förmånen att spela mygg som besvärade en av de sörländska väninnorna, inlevelsefullt spelad av Peter Arvidsson. Det var en fantastiskt rolig dag, tack Maya och Per-Ragnar, som bägge nu bär efternamnet Iverstrand.

På cykel med dotter och hund

for vi till den så kallade Jägarhyddan, tidigare centrum för omfattande skövling av skogarna kring Parkijaur, numera privatägd.

Det var grova tallurskogar på mårkan mellan sjöarna Rádnávrre och Barkávrre och kring stränderna.

Skogar som kalaverkades för att ge plats åt vattenmagasinet. Skogar vars ynkliga spår endast en och annan fastkilad stubbe vittnar om. Det känns märkligt att gå i det gyttjiga,

förödda ökenlandskapet

som under senhösten hyser vatten som går minst tio meter upp över huvudet.

Spår efter sångsvanens gigantiska pladuskor syns i leran.

Tre tranor ger sina märkliga ljud ifrån sig och kommer flygande rakt över oss. Efter ivrigt letande bland stenarna hittar Astrid två musselskal. Grova roströda kättingar sitter fastborrade i storstenarna. Vilken funktion de haft är svårt att sia om, mest troligt höll de flottningsbommar på plats. Vi vandrar ut på ett skär långt ut i magasinet.

Min teori är att trots marken varit dränkt sedan 1970 då Parki kraftstation togs i drift, bör vissa arkeologiska spår som härdar och gravar gå att se. Spår som bevisar motsatsen till det som vissa människor propagerar för, att området inte var så värst mycket befolkat av samer förr i tiden. Tyvärr ligger alltför mycket is ännu för att kunna se några spår.

Följande kommentar som svar på Roland Bomans hetsande blogginlägg raderades av skribenten. Boman är en av Jokkmokks tyngsta politiker.http://jokkmokksframtid.blogg.se/2013/july/framtid-vald-och-ockupation.html

Efter sommarens aktiviteter vid Gállok (Kallak) kunde jag äntligen besöka Änok, platsen för min själ och mitt hjärta, med dotter Astrid och fotograf Loa Bie. Kanonväder!

Astrid skildrad av fotograf Loa Bie

Jag fotograferad av Astrid

Det var många år sen jag sist, mer på allvar, besökte Rijmagåbbå.

Var medlem i Naturskyddsföreningens skogsgrupp Steget Före och fotodokumenterade de artrika urskogarna innan de avverkades.

Garnlav

Lyckligtvis höggs inte så stora arealer av den grandominerade skogen, men ändå var det ett stort ingrepp i ett landskap helt orört från modernt skogsbruk. Ringde till länsstyrelsens så kallade naturvårdsexpert Hans Furmark, om att länsstyrelsen skulle inrätta ett  naturreservat. Detta eftersom situationen var desperat. Men det var kalla handen, avverkningen genomfördes.

Jag, sambo Åsa, vår sex månader gamle son Nils och dotter Astrid travade iväg över myren strax innan vägslutet.

Lika fantastiska gammelgranar rikt draperade av garnlav som jag minns, men många granar hade toppbrott vilket vittnar om att vintern varit särskilt snörik just här.

En fin stund med familjen, vi stekte suovas bierggo och kokade kaffe, fotograferade och Astrid lekte på myren för att hålla sig varm.

Den elfte april 2013, igår alltså sju månader sedan, blev en mycket speciell dag. Dagen började med att Astrid åkte med bussen till skolan, som vanligt. Sedan satte vi ut hästarna, som fortfarande var kvar hemma efter påsklovet. Sedan kom rörkrökaren och bytte hydrofor. Den gamla mastotontlika tingesten gick aldrig att få tät, så vi gav upp och bytte till en mindre variant. Åsa hade klagat över märkliga ryggsmärtor på morgonen, hon hade varit risig ett par dagar och haft feber ett par nätter tidigare. Så hon tog med sig datorn upp på övervåningen för att se om det gick lättare att ligga och jobba. När rörkrökaren var klar tog han och jag ett par koppar kaffe i godan ro och pratade om lite av varje. När han så rullade iväg funderade jag på hur det var med Åsa däruppe. När jag öppnade dörren satt hon på sängkanten och grät. Hade rejält ont. Funderade på om det kunde vara kraftig foglossning eller förvärkar. Smärtorna kom i skov, kanske med ett par minuters mellanrum. Jag hjälpte henne ner för trappen till badrummet. Smärtorna blev värre. Hon skrek rakt ut. Det hade jag aldrig hört henne göra tidigare så jag förstod att det nu blivit riktigt allvarligt. Eftersom hon hade tid hos barnmorskan samma eftermiddag tänkte hon att hon skulle klara sig med smärtstillande fram till dess och ville att jag skulle ringa läkemedelsupplysningen för att fråga vad och hur mycket hon vågade ta som gravid. Surfade och tjorvade bland allsköns hemsidor medan paniken växte, men hittade inget lämpligt telefonnummer så jag gav upp och med tanke på hur ont hon faktiskt hade, så ringde jag istället 112. Detta trots den blivande mammans protester. Jag beskrev läget och en ambulans startade direkt från Jokkmokk fyra mil bort. Jag kopplades till en barnmorska som frågade mer ingående om hur det förhöll sig. Jag sa till henne att jag skulle försöka få Åsa in i min bil för att möta ambulansen och vinna tid, men smärtorna kom i allt snabbare takt och hon kunde knappt röra sig. Nu först började vi förstå att barnet var på väg. Två och en halv månad före utsatt datum! Jag ringde 112 igen och sa att det inte gick att få in Åsa i bilen, vilket vidarebefordrades till ambulansen vars chaufför tryckte gasen i botten.Då förstod denne att det var riktigt allvarligt.
- Jag tror att barnet kommer, men det här barnet kommer vi inte att klara. Vi mister det, upprepade Åsa gång på gång.
Vi var bägge två ganska förvissade om att det inte skulle gå bra och att barnet skulle komma ut döfött. Så mycket för tidigt, så hastigt och så smärtsamt. Som ett kroppens försvar för att Åsa varit sjuk. Jag stod framför henne och försökte trösta så gott det gick, men höll också en hand bakom henne ifall det abrupt faktiskt skulle komma ett barn.

Vi var just på väg stapplande över tröskeln till köket när ambulanspersonalen kom instormande, Åsa Mattsson, Sara Heiskanen och Micke Stenman – vilken måste ha kört som en vettvilling. De frågade om det fanns en säng i närheten dit vi kunde leda Åsa, och det gjorde det. Sakta, sakta genom köket med stöd av mig och ambulanspersonalen. Framme vid sängen i angränsande rum skulle Åsa lägga sig, men det gick inte – hon kunde knappt röra sig. Hon stod framåtlutad mot mig. Personalen bänglade med väskor och slangar. Åsa Mattsson stod bakom Åsa. Jag stod framför henne, hon hängde på mig. Så, efter en halv minut kom barnet i en kaskad av blod och vatten. Jag hör hur en sug sätts igång, men ser inget på grund av mammans krampaktiga grepp. Sugljud under vad som måste ha varit en kort stund, men kändes som en evighet. Sedan, subtila ljud från en baby. Inga skrik – det tog veckor innan han alls kunde skrika. Bara små knorrande pip. Den lever, helt otroligt! Åsa får lägga sig på en bår och barnet, som i hastigheten konstateras vara en flicka, läggs på sin mors bröst inlindad i en landstingsfilt med en syrgasmask lika stor som hela ansiktet över näsan. Personalen upprepar gång på gång: Det här går bra, barnet mår bra. Det här går bra, barnet mår bra.

En diskussion uppstår om var ambulanshelikoptern som är beställd kan landa. Åsa påpekar från båren att hästarna kommer att spränga hagen om helikoptern landar vid huset. Jag ringer till den andra hästägaren, Cattis Holmbom i Björkholmen, och säger något om hemförlossning och blod. Cattis vill inte fråga om det är Åsa eller hennes dräktiga sto som förlösts, men fort går det, så dyker hon upp med dottern Karin. De börjar genast hjälpa till med att sanera det blodbestänkta trägolvet, lovar att ta hand om hunden och annat som behövs – tack alla dessa hjälpsamma människor!

Frågon om helikopterlandningen blir dock inaktuell då det visar sig att helikoptern måste fara från Lycksele. Därför blir det beslutat att den nyblivna mamman och sonen får åka bilambulans till Jokkmokks vårdcentral under väntetiden ifall det skulle tillstöta komplikationer. Jag och dotter Astrid kommer till vårdcentralen lite senare med en väska där jag rafsat ihop lite ombyten. I akutrummet är det knökfullt med folk. Tydligen vill all vårdcentralens personal ta en titt på den hemförlösta prematuren.

Som nu har konstaterats vara en lite pojke. Astrid, nybliven storasyster, sitter illamående med en spypåse i ena handen och en ett vattenglas i den andra och beser kalabaliken.

Helikoptern anländer så småningom för färd till Sunderby sjukhus. Vi far efter i egen bil. När vi kommer fram ligger en 1270 gram lätt pojke i kuvösen och sover djupt.

Sjukhuspersonalen var förundrade över att barnet inte behövde andningshjälp. Ändå lades han i en kuvös, mest för värmens skull. Det var där jag och Astrid fann honom, på Barnintensiven avd. 56.

En helt overklig situation. Slangar, pipande mätare, skärmar och vitklädda människor som sprang kors och tvärs. Pojken var utlämnad till den moderna sjukvården där ingenting lämnades åt slumpen. Tidigare har jag stundtals varit skeptiskt till sjukhus och läkarvetenskap men här märktes att samhället inte snålade på något, att det fanns en konstant bevakning av ytterst kunniga specialister. Det kändes tryggt.

För Åsa började en drygt sex veckor lång vistelse på Sunderby sjukhus, där hon under den första tiden inte alls fick lämna rummet. Jag jämförde henne med en internerad men hon var ändå vid imponerande gott mod, trots idelig handspritning, bröstpumpning, sondmatning och spring på rummet nätterna igenom. Jag och Astrid besökte Åsa och pojken så ofta vi kunde.

En gång fick han sola för att förhindra gulsot, låg i ett blått sken under kuvösens huv med slangar från en kateter i huvudet, från två givare på bröstet och en från foten och en slang genom näsan, dessutom utrustad med ögonmask. Såg ut som en Alien i någon skräckfilm.

Också jag blev med tiden van med sondmatningen, en milliliter skulle tryckas in varje minut. Lärde mig också byta blöja på den pyttelilla telningen. Han fick ligga på mitt bröst när jag kom på besök.

Med Astrid var det till en början värre eftersom det egentligen rådde förbud mot att barn fick besöka avdelningen på grund av smittorisken. Vid ett tillfälle var jag förkyld och trots minutiösa försiktighetsmått smittade jag pojken. Det blev riktigt allvarligt och först nu fick han andningshjälp.

Varningssignalerna ljöd stup i kvarten. Ibland slutade han helt att andas, men då räckte det med att röra lite i honom så kom han ihåg att, ”javisst ja, jag måste ju andas”. Det kändes riktigt bedrövligt att jag var upphov till den krisen, men, det har man ju lärt sig vid det här laget, de är oerhört tuffa och härdiga sådana här så kallade prematurer, för tidigt födda barn.

Jag köpte en begagnad barnvagn i Älsbyn och snart var det dags för den första uteturen i närheten av sjukhuset. Underbart väder och löven hade just slagit ut.

Vi hade talat om olika alternativ till namn på pojken, men inget kändes klockrent. Astrid hade dock bestämt sig. Det gjorde hon tidigt, kallade honom Nils stup i kvarten så det fick bli Nils. Riktigt passande eftersom Åsas farfar hette Nils och många i min släkt, på mors sida, också har burit det namnet.

Så kom den dagen när Nils och Åsa fick komma hem.

Egentligen ska för tidigt födda barn vistas på sjukhus ända till den dag som utsatts för förlossningen, men nu blev det nära en månad tidigare. Utrustad med bröstpump, vitaminburkar och förpackningar med stora lila sprutor kom så Åsa hem med Nils i en nyinköpt men begagnad bilstol. Den lille hade problem med magen. I perioder skrek och knorrade han, men skriken var inte så högljudda som de kan vara utan rätt så beskedliga vilket vi tackade för. Jag trodde det var kolik. Succesivt mildrades dock de kramplika attackerna. Genom ena näsborren satt en tunn plastslang genom vilken uppvärmd bröstmjölk sakta skulle sprutas in var tredje timme. Sondmatningen var inga problem, problemet var själva slangen som den lille vilden abrupt drog ut trots att den satt fasttejpad. Vi ringde till Jokkmokks vårdcentral och frågade om de kunde mata in den igen, men de gjorde inte sådana ingrepp på så små barn. Alternativet var att sätta sig i bilen och bränna till Gällivare, eller Sunderbyn 20 mil bort. Eller att själva pula in slangen. Vi fastnade för det sistnämnda. Jag stålsatte mig och började skjuta in slangänden i den minimala näsborren. Åsa höll i Nils huvud. Det gick lätt i början men sen kom ett litet motstånd. Jag tryckte på lite hårdare och så fortsatte slangen sin väg ner i magsäcken. Avståndet från näsan till magen är oerhört viktig, men det var redan uppmätt med en tejp av proffsen i Sunderbyn. Vi sög upp lite vätska och kollade med ett lackmuspapper om det kom från magen – en procedur som för övrigt gjordes vid varje mål – och det gjorde det. Vi hade klarat det, en oerhörd lättnad!

Väntan hade varit lång och nervös. Och när det då väl bar till, drygt två veckor över utsatt datum, inte blev det bättre av att på apparaten som kopplades till din mor Carina se hur din puls försvann vid varje krystvärk. Jag lämnades ensam i förlossningsrummet med ordern att kolla kurvorna och ringa på klockan om situationen förvärrades. Men den var ju förvärrat hela tiden. Samma fenomen: När kurvan för värken gick upp, gick din puls ner till noll. Jag ringde några gånger, men förlossningsläkaren hade inte tid. Det kändes som att en jävulusiskt lång tid hade gått, men till slut kom ansvarig vitrock och det beslutades om akut kejsarsnitt. Därför fick jag inte vara med, vilket var riktigt jobbigt.

Den 19 november 1983, på Gällivare sjukhus, såg jag dig för första gången. En sjuksköterska kom rullande med dig i en landstingsvagn av genomskinlig plast. Du var röd i ansiktet, förbannad, skrek infernaliskt och stirrade mig stint i ögonen. Jag var livrädd.
- Ska du inte se vad det är för kön, frågade sköterskan.
En son. Mäktigt. Efter en halvtimme med vägning (3,2 kilo drygt) och mätning (52 centimeter) pysslande jag med dig och då hade du lugnat ner dig, men du gav ifrån dig en seg och svart smet som jag hade svårt att torka bort från rumpan. Sköterskan skrattade, jag skrattade också, men var ordentligt tagen av alltihop. Efter ett par dagar fick vi fara hem till Kvikkjokk. Det var svinkallt. Det första jag gjorde när vi kom in i stugan var att lägga dig på ett täcke på golvet så att finnspetsen Reko fick bekanta sig med dig. Det gick suveränt bra och Reko kom att bli din bästa kompis när du växte upp. Dina första sju år var en fin tid, ända tills skolan började och vi var tvungna flytta till Jokkmokk.

För fem dagar sen var det 30 år sedan du kom, och jag min drummel glömde bort din födelsedag. Jag ska försöka kompensera det i jul, som du och alla mina barn och barnbarn ska fira i Kvikkjokk. Det ska bli otroligt roligt.

Funderar på varför det blivit sådan dramatik när mina två pojkar Anton och Nils kommit till världen? Med tjejerna Elina och Astrid har det inte varit några som helst problem.

Vill uppmärksamma Anton 30 år och fem dagar med en svit bilder från i somras, då han och hans familj med dotter Freja och sambo Sara besökte oss på Västkusten. Helt fantastiska dagar i Knarreviken, i Grundsund, på Harholmen och Nordens Ark, de dagarna glömmer jag aldrig.

Anton, Sara, Tor, Astrid, Freja, Åsa och Nils.